När jag var kring en 14-15 år stickade min söta mormor ett överkast till mig. Då tyckte jag väl att de var lagom spännande. Sen har de legat i en kartong, blivit uppackat på någon hylla och nerpackat i kartong igen. Började tänka på de där överkastet när jag tittade på några gamla kort från den julafton jag fick det. Var upp på vinden och hittade de i en kartong. Tänkte att nu när jag blivit lite äldre och förståndigare och dessutom uppskattar allt arbete hon lagt ner på de så kan jag ju använda de. Problemet var bara att det var stickat till den säng jag hade då vilket var en 120cm bred säng. När jag sedan några dagar senare var och hälsade på henne kom överkastet på tal. Hon försäkrade mig om att de var inga problem att få det att passa till en dubbelsäng. Hem gick jag och gjorde som hon sagt. Jag tvättade de och sträckte de ( jag ock Erik drog så de knakade i det) lät de sedan självtorka över sängen. Och visst hade väl den lilla gumman rätt, de passar perfekt! Så nu ligger de där på våran säng varje dag, tänk att jag var så ung och dum att jag inte uppskattade det. De handlade väl då om bristande förmåga att se de fina värdet i det. Idag har jag som tur är förmågan (tur jag växte upp tillslut) att uppskatta värdet i det och se hur vackert det är. Tänk vad många timmar mormor lagt ner på överkastet, och bara för min skull.