Jag har klagat både här och bland mina nära och kära om min oförmåga att se någon förändring på min kropp. Idag fick jag upp ögonen! Var på stan och skulle ha tag i något mysigt och varmt att ha på mig på kvällarna. Där hängde den där plommonfärgade koftan med ribbstickade mjuka sköna ärmar. Den har funnits ett bra tag och jag har prövat den förr, då satt den som ett korvskinn över den runda baken. Idag kunde jag inte låta bli utan var bara tvungen att testa den en gång till. Nämen va, hallå!!! Den passar - inte trång över (den fortfarande för runda) rumpan. Jag log ett brett leende mot mig själv i provhyttens spegel. Dessa 9,5kg mindre märks trots att jag inte ser de i spegeln. För första gången sen kilona börjat försvinna kan jag ärligt säga, jag är stolt över mig själv! Orden studsar runt som rosa bomull i mitt huvud :) Jag är stolt över mig själv!

Ja nu har ovädret kommit,de väntas bli mycket värre under kvällen och natten. Här inne i stan skottas det, men 10min senare syns det inte. Tur man gjort sina ärenden och nu kan hålla sig inne resten av dagen.

Är det så att vi numera sällan behåller känslorna för oss själva. Har vi idag kommit till den punkt, då vår känsla behöver bekräftelse från omvärlden?Glädje, sorg, ilska, besvikelse, när känslan når oss växer behovet av att dela den med någon - få den bekräftad - Ett samtal till en vän, ett sms,skicka ett mail eller skriva ett inlägg i bloggen.Går vi från "jag känner något" till " jag vill känna något, och måste därför prata med någon"Har vi idag inte tiden att, sätta oss ner, låta känslan sjunka in, förstå den -och skulle vi isf fortfarande känna behovet av att få den bekräftad?Eller är de så att fast vi går igenom tanke-processen, ser vi en stor fördel med att kunna dela de vi känner med andra. Är det kanske först då vi inser - jag är inte ensam om att känna denna känsla.Något att tänka på en fredag som denna, då snön yr och vinden viner./Fialottan som grubblar