Idag har de regnat precis hela dagen. Varit ledig idag men inte fått speciellt mycket gjort ändå. På förmiddagen kom en kompis förbi med sin lille son på snart 6 månader. Ett riktigt charmtroll, tror aldrig jag hört den lilla grabben gnälla. Min sambo brukar inte vara så populär bland småttingar men denna krabaten han satt så nöjd i hans famn. Min andra hälft påpekade att de var ju såklart för att de va en liten kille som han trivdes så bra även hos honom. Jaja man behöver ju inte ens tvivla på att han önskar sig en son :) Hade tid hos tandläkaren också, inget hål denna gången heller. Har man inte haft några problem med tänderna på några år så är de ju helt klart en bra investering att ta tandabonnemang. Jag betalar 400:- varje år jag går dit på undersökning och får jag problem där emellan så är de gratis. Riktigt förmånligt, nu händer de ju såklart inget med tänderna bara därför de är ju typiskt :) När jag ändå var på stan och sprang i regnet passade jag på att besöka lite affärer också. Finns ju alltid ett behov av att skapa som måste mättas. Blev lite saker till en uppsättning som hamnade i hallen. Kanske var de lite för att se om jag verkligen blir tillfredsställd när jag håller på med uppsättningar. Kan meddela att JAPP de blir jag! Erik kom in i köket och tittade på när jag höll på, vad har du nu där då sa han och log. Han har nog både vant sig och fattat att de är sådan jag är. De är mega kli i fingrarna :)

Jag funderar, jag vrider och vänder på saker. Jag kommer fram till en lösning. Jag dissar lösningen och börjar grubbla igen. Sen är jag där igen, jag har beslutat mig. jo nu har jag beslutat mig. Nja kanske ändå inte. Vafasen är de med mig!!! Jag brukar vara så på de klara med de jag vill, vad jag kan och hur saker ska uppnås. Jag surfar runt på alla sidor med floristutbildningar, blir sjuk av längtan att skapa färdiga lösningar i huvudet och sedan låta ideerna flöda ut genom fingrarna( visst jag får utlopp för de idag med, men inte nog). Varför varför varför förmår jag mig inte att skicka in en ansökan. Visst de innebär flytt och de innebär flytt till en plats vi inte tänkt på att flytta till tidigare. Har jag blivit så låst i tankarna på vart vi "måste" bo. Vi bör söka oss ner till västerbotten för att sambon skall vara i närheten av familjens marker. Kan de vänta nått år? Kan jag hoppa på en utbildning i en stad som inte legat i vår planering? Borde han ställa upp på de för min skull för att jag ställer upp på västerbotten för hans skull? Jo de låter ju rätt rimligt....De bubblar i mitt huvud. Kan inte den beslutsamma Sofia titta fram, om så bara för en sekund. Måste prata, måste förklara mitt behov av att skapa ( som om han inte redan kommit underfund med det) måste förklara att han måste, eller att jag VILL ha honom vid min sida ha honom med till de nya stället isf. Oj vad de låter dramatiskt allt. Herregud de är ju bara en utbildning. En ny stad i 1,5-2 år vad är de?. Sofia lilla du flyttade ju till göteborg själv när du var 20år. Mm då var man ung (eller yngre, känner mig fortfarande ung) och såg inte ett enda hinder på väg. Innerst inne vet jag ju att om man brinner för något ska man ta chansen medan man kan.

När jag var kring en 14-15 år stickade min söta mormor ett överkast till mig. Då tyckte jag väl att de var lagom spännande. Sen har de legat i en kartong, blivit uppackat på någon hylla och nerpackat i kartong igen. Började tänka på de där överkastet när jag tittade på några gamla kort från den julafton jag fick det. Var upp på vinden och hittade de i en kartong. Tänkte att nu när jag blivit lite äldre och förståndigare och dessutom uppskattar allt arbete hon lagt ner på de så kan jag ju använda de. Problemet var bara att det var stickat till den säng jag hade då vilket var en 120cm bred säng. När jag sedan några dagar senare var och hälsade på henne kom överkastet på tal. Hon försäkrade mig om att de var inga problem att få det att passa till en dubbelsäng. Hem gick jag och gjorde som hon sagt. Jag tvättade de och sträckte de ( jag ock Erik drog så de knakade i det) lät de sedan självtorka över sängen. Och visst hade väl den lilla gumman rätt, de passar perfekt! Så nu ligger de där på våran säng varje dag, tänk att jag var så ung och dum att jag inte uppskattade det. De handlade väl då om bristande förmåga att se de fina värdet i det. Idag har jag som tur är förmågan (tur jag växte upp tillslut) att uppskatta värdet i det och se hur vackert det är. Tänk vad många timmar mormor lagt ner på överkastet, och bara för min skull.